Man har en treåring i huset. Det har man sannerligen.
Han har en vilja av stål. Han vill kunna bestämma allt. Å då menar jag verkligen allt. Om solen skall skina eller ej. Om bilarna skall köra på en viss sida av vägen eller ej. Ni förstår vilken nivå det ligger på. Mamman bekräftar hans dilemman och talar om att han inte kan bestämma sådana saker. Det är upp till vädret eller, för den delen, trafikverket. Ibland går det fram ibland resulterar det i galna protester. Oftast protester.
Han har en tid lagt sig till med att lägga sig på golvet när han vet att han måste göra något som han inte vill, tex. skulle det kunna vara att han inte vill borsta tänderna. Han lägger sig på golvet och säger att han inte kan gå, han har ont i benen, jag ropar från badrummet att: Då får du väl krypa eller åla som en orm. NÄ! Han skall bli buren. Detta för att han vet att jag för tillfället inte KAN, eller för den delen VILL, bära honom (Det lilla gossebarnet väger 20kg) han kämpar dock på. Jag förklarar detta, han kommer såsmåningom ålandes. Vi borstar tänderna. Allt är frid och fröjd. Vem vann?
Ni förstår ju att det handlar om att vinna de fajter man valt att ta?
Jag vet att detta är en fas som kommer att gå över men just denna fasen är väldans ocharmig och tär verkligen på tålamodet. jag m¨ste välja mina ord i guldvåg utan att lirka och gulla för mycket. Jisses! Ungen måste ju lära sig ta en motgång utan att agera mask?
Jag och pappan har nu bestämt att det bara skall tas fajter där det är absolut nödvändigt, att vi inte skall acceptera tramsande vid tillfällen där vi vet att han kan men att han bara tramsar för att få uppmärksamhet. Är det skrik och liggapågolvetgrin utan tårar så får han ligga där medveten om vilka alternativ han har.
Känner att det kanske är en väg ut ur detta för oss alla. Men man vet aldrig. Hur skall man veta när man gör rätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar