Alla minns vi väl leksakskatalogen. Viktor kommer att göra det iallafall. Vilken lycka. Han har tittat i den, i stort sett, hela kvällen och när vi skulle sova skulle han ha den som saga. Dum-morsan sa nej och lade upp den på en hylla, varpå hela världen rasade samman för lillvanten. Dum-morsan gav, efter en stunds avgrundsvrålande, med tillhörande krokodiltårar, med sig och tog med katalogen till sängen. Lillvanten kunde dock inte ge sig att gasta. Vi lägger oss i sängen, men innan dum-morsan lägger sig så säger hon med vanlig samtalston "men nu får du ge dig!" Varpå lillvanten tvärtystnar och tittar på dum-morsan med stora ögon och får fram ett litet "mm"
Å så läser vi. 2 varv av leksakskatalogen. Godnattpussas och kommer överens om att läsa mer katalog i morgon.
Han snarkar nu.
Min fråga blir nu: Varför sa jag nej?
Dum-morsan i mig kommer fram lite då och då. Ofta sammankopplat med läggdags. Sedan är jag ju hiskeligt svag för tårar...
Älskade barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar