Alltså: Det här med två kottar. Jag är lite inne i en period av: Hur tänkte vi nu? Kommer det gå vägen? Hur kommer V att reagera? Hur kommer det bli? Kommer Vi kollapsa?
Efter en snurr av sådana tankar så kommer andra, helt tvärtemot: Klart det kommer gå bra, Sverige är byggt för fyra(?), Viktor kommer att utvecklas så otroligt av en lillebror (Lillebror!!) Vi som team kommer att bli starkare.....etc.
Det är inte direkt så att vi är ensamma om den ofantligt knäppa idén att skaffa två barn istället för ett.
Sedan är det ju så att jag inte direkt förlikat mig med att den där inne skall komma ut. I hjärta och hjärna vill jag att han skall komma normala vägen, inga konstigheter. Men med facit i hand om hur ont det kan göra så vetetusan....Men andra har klarat av förlossning nummer två så varför skulle inte jag/vi det också.
Jag brukar vara en optimist av stora mått. Måste nog bara se till att hålla fast vi det. Hela vägen.
Sedan har vi det dåliga samvetet men det, det är en helt annan femma.
Vad han i magen skall heta....jani, något, något, något Sundberg. Det bästa är taget.
Får Jag bestämma så blir det Ture (alternativt Love) Alfred Joel Sundberg.
Synd att jag inte får det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar